När jag var tolv år gammal bröt allting ut, men det hade funnits till hands länge. Jag hade alltid kännt mig annorlunda, besatt av vissa saker & inte alls intresserad av andra. jag älskade att följa möster och jag hatade allt som hade med siffror och statistik att göra, ganska vanligt i tonåren tror jag men att det går totalt över styr som det gjorde för mig var jobbigt.
när jag mådde som värst hade jag över 70 tvångsmässiga beteende och tankar och detta tog verkligen upp alla 24 timmar av mitt dygn.
jag tvättade min händer (upp till armbågarna) med handsprit minst tio gånger om dagen, jag strök alla mina kläder i garderoben en gång om dagen (oftast på natten) och lade sedan in dem med exakt samma mellanrum igen.
jag fick totala vredes-utbrott helt utan anledning, sen svartnade allt för mig.
detta är bara några av sakerna som styrde mitt liv i flera år
-jag behövde ju ingen medicin? INGEN samtalsterapi.. jag behövde ingen hjälp! för jag mådde ju bra?
då vändpunkten kom till mig var när min mamma ringde till barn-och-ungdomspsykiatrin för att koppla in hjälp, där gick jag i samtals terapi i ett par år innan jag fick ta hjälp av art-projektet och även då gick jag rätt medicinering för min OCD.
nu cirka åtta år efter så mår jag bra, och jag fungerar verkligen som människa. idag minns jag inte ens hälften av alla tvångsmässiga tänkar som då styrde hela mitt liv.
‹anledningen till att jag nu tar upp detta i bloggen är att jag tror verkligen på att prata om psykisk ohälsa, informera och bearbeta är något som sprider välmående och balans, så då och då hädenefter kommer det att titta in ett inlägg om just detta, dela gärna själva med er om tankar&känslor! ♥›