Att vara anhörig till någon som är sjuk är inte alltid lätt. Att bara kunna se på och inte göra så mycket. man vill så gärna pussa bort det onda med ibland är det helt omöjligt. Många dagar är bra, andra hemska. 

du kan trots vuxen ålder känna dig riktigt ensam, liten och helt jävla värdelös. 

Igår hade jag en sån dag. 

Jag kom på att jag faktiskt inget kunde göra, jag kunde inte bota och inte heller få bort allt det onda! Då kände jag mig helt förstörd, då slog det mig hur värdelösa vi kan vara inför en sjukdom och dess behandlig. 

och så blev jag arg, riktigt arg och lite ledsen. Vart kommer denna maktlösheten ifrån, varför går det inte att göra mer och kan jag verkligen inget annat än att titta på? De stunder vill man slå isönder cancer, äckliga jävla cancer. 

 

Igår var en sån dag, jag vet att min kämpe kan allt. 

men ibland blir även jag rädd♥